Vanlighet och äkta känslor i all ära. Men när landets vice statsminister knappt kan hålla tårarna tillbaka under en debatt mot ledaren för ett treprocentsparti är något allvarligt fel. Jimmie Åkesson tillåts stå i centrum för en debatt han knappt behärskar, medan Sveriges ledande politiker och beslutsfattare reducerar sig själva till statister.
Riksdagspartierna, med sina decennier av erfarenhet och sina horder av pressassistenter, tycks helt sakna grepp om SD. Alldeles nyss diskuterade jag SD med en tongivande folkpartist som på fullt allvar vill skilja väljarna från Åkesson genom att påminna om hur partiets politik inte lever upp till Genevekonventionen.
Oh, that’ll do it.
/…/
Däremot är det tragiskt att partier som borde kunnat bromsa eller rent av stoppa denna utveckling inte gjorde det. Fyrtio- och femtiotalisterna byggdes in i ett finmaskigt nät av regler som skyddade deras ställning på arbetsmarknaden mot yngre konkurrenter och garanterade dem rätten till billiga hyresrätter i innerstaden på bekostnad av förortens unga - samtidigt som de högljutt gapade om solidaritet med tredje världens alla plundrare och despoter.
(Det är, inom parantes sagt, samma gäng som nu tjuter som vargar över att deras pensioner inte omfattas av jobbavdraget. Men nu avvek jag visst från ämnet.)