Bor på landet mitt ute på den blåsiga östgötaslätten. Stormtrivs.
/meta/
En gammal god vän närmar sig och påpekar bestämt att det ligger en stor sten framför dina fötter och att du kommer snubbla och slå dig om du tar ett endaste steg till. En enkel titt på marken framför dina fötter ger att där inte ligger någon sten. Din gode vän säger då att stenen är osynlig och att det är därför du inte ser den.
Vägen framför dig har du gått hundratals gånger utan att snubbla på en endaste sten och det känns ganska otroligt att så skulle hända nu. Men din vän är påstridig, stenen finns faktiskt där.
Du ber din vän att bevisa att stenen finns där, om inte så måste du fortsätta din promenad framåt. Här kan vi inte stå i en evighet tycker du.
Din gode vän har svårt att på plats att visa att stenen finns där och ber därför att få återkomma en annan dag med bättre bevis.
Och helt plötsligt står du där ensam igen vid vägen, en väg du vet utan och innan sedan många och långa promenader.
I väntan på att din vän ska visa dig stenen fortsätter du som vanligt med dina promenader och många fler promenader blir det, utan att snubbla på någon sten en endaste gång.
I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhauser gate.
All those moments will be lost in time, like tears in rain.
Time to die.
Idag när DN publicerar denna artikel om att de ekonomiska klyftorna ökar i Sverige och att även ur ett internationellt perspektiv utmärker sig Sverige (antar att man då menar demokratiska industriländer) som ett land där få äger mycket, bekräftar det återigen Milton Friedmans tes
A society that puts equality before freedom will get neither. A society that puts freedom before equality will get a high degree of both.
I Sverige, och i flera andra länder, råder det en idé om att man kan planera sig ur klyftorna genom massiva transfereringar mellan medborgarna.
Märk väl att USA inte är ett undantag på den punkten, för även USA styrs av en massiv stat, kanske inte lika allomfattande som den svenska, men likväl i samma magnitud.
En stor allomfattande stat skapar klyftor, en klyfta mellan de som är en del av rätt grupp och de som står utanför i förhållande till statens agerande.
Och grupperingarna är inte entydiga eller atomära, för man kan ingå i del men inte andra.
Invandrare som bor i miljonprogrammen i de svenska förorterna är en grupp som är i utanförskap relativt oss andra. I Malmö räknas exempelvis vart tredje barn leva i relativ fattigdom, detta trots välfärdsstat.
Jag ingår då i en privilegierad grupp förhållande till förortsbarnen. Däremot kan jag inte få ett fett exklusivt upphandlingskontrakt med staten som garanterar mitt underhåll, men en liten grupp kan.
Jag kan inte heller få undantag i skattelagstiftningen, men en ännu mindre grupp kan det. Och så håller det på - olika grupper som ständigt söker privilegier från staten för deras särintressen, vilket förvisso inte är onormalt med lobbyverksamhet, men den stora staten gör allt möjligt genom sina försök att planera rättvisan.